I nyhetsmedier har vi kunnat läsa om den ökade försäljningen av sex under Prideveckan. När det även blev känt att Fuckförbundet (en förening för sexarbetare) skulle delta i ett av festivalens seminarier väcktes flera kritiska röster.
Clara Berglund från Sveriges kvinnolobby menade att det handlade om ”lobbyister från sexindustrin” som utnyttjade hbtq-rörelsen för sina egna, antifeministiska, syften. I en debattartikel av Helena Brors kallades de för ett ”hallicklobbyorgan”.
Varför sexarbetares rättigheter inte skulle vara av intresse för hbtq-personer, när vi är överrepresenterade inom fältet, är en fråga som jag lämnar öppen för Clara Berglund och Helena Brors att besvara. Reaktionerna väcker också en annan, mycket större fråga: varför är så stora delar av den feministiska rörelsen motståndare till att sexarbetare organiserar sig?
En välvillig tolkning till varför initiativ som Fuckförbundet väcker starka känslor är att de ifrågasätter det förhärskande narrativet om försäljning av sex. Enligt det här narrativet kan det aldrig vara ett fritt val att sälja sex och det kan heller inte räknas som ett arbete.
Detta avslöjar en naiv och verklighetsfrånvänd idé om innebörden av både arbete och val. Det skapar även en distinktion mellan vi och dem. Vi, fria individer som arbetar och gör val, och dem – passiva offer som ”hamnar i prostitution”.
Försäljning av sex är ett arbete, men det är inte vilket arbete som helst. Det är ett arbete som kan få oss att förlora vårdnaden om våra barn, bli uppsagda från andra arbetsplatser och vräkta från där vi bor. Det är ett arbete där våra kunder riskerar att bli gripna och därför vägrar ge ut uppgifter om sig själva innan vi ska träffa dem. Det är ett arbete där vi på grund av lagen mot koppleri tvingas jobba ensamma och utan skydd av vänner och kollegor. Det är ett arbete där vi är exceptionellt utsatta för potentiellt våld från kunder, polis och män i allmänhet. Sexarbetare vittnar om att inte bli tagna på allvar av polisen när de anmäler brott som misshandel, trakasserier och våldtäkt. Detta leder till att många av oss väljer att inte göra någon anmälan när vi utsätts för brott. Det är med andra ord ett jobb som på grund av den nuvarande sexköpslagen lämnar de som den är menad att skydda utan rättigheter.
Inom sexarbetsfältet finns det en överrepresentation av kvinnor, hbtq-personer, fattiga, migranter och personer med utländsk bakgrund. Att försvåra och aktivt motverka våra möjligheter att sälja sex gör oss inte mindre förtryckta. I stället lämnar det oss med än mindre möjligheter att förbättra våra liv och, i vissa fall, överleva.
Sexarbete är ett komplext fenomen som inhyser en mängd olika erfarenheter. Vissa av oss gör det för att vi gillar det, andra för att det helt enkelt ter sig som den bästa lösningen i en hopplös situation. Vad vi alla har gemensamt är att vi vill slippa stigmatisering, avhumanisering, våld och trakasserier. Vi är inga ansiktslösa offer utan individer som gör val utifrån våra egna möjlighetshorisonter. Sluta betrakta den svenska modellen som en framgångssaga och ge plats för de röster som skadas av den.
Att som Helena Brors och Sveriges Kvinnolobby möta sexarbetares organisering med härskartekniker är varken särskilt snyggt eller konstruktivt. Och det är definitivt inte feministiskt.
Comentarios