Fuckförbundet har länge ifrågasatt behandlingen av sexarbetande migranter, dessvärre utan att få gehör. Vi känner därför en lättnad att DN uppmärksammat detta så att allt fler människor blir medvetna om den människorättskatastrof som sexarbetare befinner sig i Sverige. Vi välkomnar en saklig diskussion rörande sexarbetares situation med fokus på migranterna.
I Sverige diskuteras gärna sexköpslagen och för de flesta människor är det denna lag som ”Den svenska modellen” syftar på. I själva verket finns det i Sverige flertalet lagar som påverkar och begränsar våra liv och försätter oss i fara. Utlänningslagen som motiverar förföljelsen, fängslanden och utvisningarna, behöver diskuteras minst lika mycket, särskilt med tanke på att majoriteten av sexarbetarna i Sverige är migranter. Framförallt måste Sverige erkänna att rådande system inte är framtaget för att värna om några sexarbetare eller offren för människohandel. Det är hög tid att makthavare erkänner detta så att folket inser att man istället haft som mål att avskaffa prostitutionen från samhället och att det ändamålet hittills har fått helga alla medel. Sexarbetare har offrats i kampen för att avskaffa prostitutionen.
Vi vill att ni tänker på våra kollegor som migrerat hit nästa gång ni påstår att det är lagligt att sälja sex i Sverige och därmed antyder att det inte straffar sig att försörja sig på sexarbete. Signalpolitiken och utopin om det prostitutionsfria samhället har skapat en situation där sexarbetande migranter, i regel fattiga kvinnor från Asien, Afrika och Östeuropa, måste försörja sig på en otrygg svart marknad. På grund av migrationens olagliga natur är det ofta en stor investering att ta sig till väst för att arbeta och många sexarbetare sätter sig i skuld för att ha råd.
Att det svenska rättsväsendet svarar med att stoppa sexarbetare vid tillslag eller redan vid ankomsten, stänga ner deras verksamheter och utvisa dem gör att dessa sexarbetares tillit till myndigheterna är mycket låg. Detta leder till att de inte kan vända sig till myndigheterna när om utsätts för brott, om deras löner uteblir eller när de behöver hjälp med aspekter av sina arbetsförhållande eller livssituation som de finner exploativa.
Att påstå att den svenska modellen har som ambition att värna om traffickingoffer är lögn, sexarbetande migranter tvingas i själva verket under jord, trakasseras och fängslas av polis, förlorar sina inkomster, utvisas till en situation där eventuella skulder ännu är obetalda. Det svenska polisen gör är inte att hjälpa sexarbetarna, utan snarare att rycka mattan undan fötterna på dem och försätta dem i än mer otrygga situationer med ännu större ekonomiskt utsatthet.
Vi i Fuckförbundet vänder oss mot att sexarbetande migranter betraktas som offer för sextrafficking enbart för att de är migranter. Lika förkastligt är att sexarbetare som av eget bevåg tagit sig till Sverige med avsikten att sälja sex, behandlas som kriminella. Vi önskar även att föreställningen om ”trafficking" nyanseras. Exploatering och näst intill slavlika förhållanden uppstår i all världens branscher och sexbranschen är inget undantag även om den utgör en relativt liten del av all världens trafficking. Den onyanserade sinnebilden som svenskar har av ett traffickingoffer har skapat en situation där alla sexarbetare, och i synnerhet migranter generellt beskrivs som offer för sextrafficking.
Å andra sidan är att knappt någon sexarbetande migrant som relaterar till termen
eftersom verkligheten sällan lever upp till filmvärldens dramatik och sensationalism.
Inte heller de som kommer i kontakt med dem uppfattar dem som offer för trafficking.
Föreställningen om utsatta unga oskyldiga flickor som lurats och tvingats in i sexhandeln och hålls kvar i den med våld, flickor som dagligen våldtas upprepade gånger och som välkomnar polisingripande samarbetar med myndigheter och är tacksamma för att ha blivit ”räddad” syns sällan till i verkligheten. I verkligheten är sexarbetare starka, självmedvetna individer som i motsats till den generella föreställningen har egen agens.
Verklighetens migrant-sexarbetare har rörelsefrihet och självständighet som normalt inte förknippas med offerrollen. Oftast har de känt till att de ska sexarbeta i väst och har självmant tagit sig hit. Ofta har de rekryterats in i branschen av väninnor som själva säljer sex. De anlitar smugglare eller inleder kontrakt med tredje-hands-parter eller bordellverksamheter, som ofta bedrivs av kvinnor och andra sexarbetare. De är aktörer och inte tillräckligt passiva för att få några sympatier från rättsväsendet. Eller så är dom inblandade i andra olagliga aktiviteter som skattebrott eller narkotikaanvändning. När de sexarbetande migranterna inte lever upp till sinnebilden för det perfekta offret uppstår en rad problem i kontakten med samhället, med kunder och med myndigheter.
Enligt polisen samarbetar de sexarbetande migranterna sällan med rättsväsendet och som vi har sett i DN:s granskning har sexarbetare all anledning att inte lita på och till varje pris undvika polisen. Inte sällan är följderna av rättsfall att sexarbetande migranter själva riskerar åtal för att ha hjälpt varandra med boende, översättning, förmedling av kunder och moraliskt stöd och uppmuntran. Som ett direkt resultat av rättsväsendets förföljelse och diskriminering mot migranter som säljer sex, har ett situation uppstått där migranter är särskilt utsatta om de utsätts för brott eftersom de riskerar utvisning. Det är en särskilt otrygg situation och risken för att bli exploaterad och utpressad ökar när man befinner sig i ett samhälle där man inte kan vända sig någonstans om man blir utsatt för allt mellan ockerhyra och stölder till hot eller övergrepp.
Även sexarbetare som är svenska medborgare är isolerade och osynliggjorda i samhället och detta det gäller i ännu högre grad migranter som måste hemlighålla sitt sexarbete till varje pris. Det är psykologiskt påfrestande att leva och arbeta i ett samhälle var man inte kan lita på någon. Svenskar har fostrats till att kontakta polisen vid första misstanke, och även om detta är välmenande så har det ödesdigra konsekvenser för våra kollegor som riskerar utvisning.
Vi vill att samhället har i beaktande att sexarbetare kan uppleva exploatering och behöva hjälp att ta sig ut ur en situation där de utnyttjas även om de inte passar in i offerrollen. Sexarbetande migranter befinner sig i särskilt utsatta situationer och kan inte vända sig till myndigheterna om de behöver hjälp, om de utsätts för våld eller om de exploateras av tredje part eller hallickar. Men detta innebär nödvändigtvis inte att man behöver hjälp med att sluta sälja sex. Här vill vi understryka att alla sexarbetare inte vill sluta sälja sex. Eller att de exploativa momenten i deras arbetssituation alltid är av sexuell natur, det kan lika gärna röra sig om fysiskt våld, utpressning, eller vara av rent ekonomisk eller praktisk natur.
Sexarbetare behöver rättigheter, stöd och frihet från stigma och diskriminering,
det är inte detsamma som att de upplever sig vara i behov av räddning.
Att samhället utmålar alla sexarbetande migranter som ofrivilliga traffickingoffer är en orsak till den hierarki inom sexindustrin som vi ser idag, där migranters tjänster värderas lägre än inhemska sexarbetarnas. De flesta vill trots allt inte köpa sex från de de uppfattar som offer för sextrafficking. Detta gör att våra kollegor har mindre möjligheter att välja bland kunder och inte har samma förhandlingsläge som inhemska sexarbetare. Det innebär också att sexarbetande migranter i stor utsträckning tvingas dras med kunder som inte har några problem med att köpa sex av eventuella traffickingoffer, och inte bryr sig om att sexarbetaren inte kan förmedla på svenska att allt står rätt till och att tvång inte förekommer.
Detta är bara några detaljer som utgör sexarbetares vardag och som intresseorganisation vill vi förmedla vad våra medlemmar finner är viktiga frågor som direkt påverkar deras liv och vardag. Fuckförbundet fördömer även ordalagen man i Dn:s granskning valt att beskriva sexarbetare i. Det är enormt avhumaniserande och objektifierande att kalla människor för ”varor". Vi väntar tålmodigt på en ursäkt och förklaring från DN och gränspolisen.
Vi förespråkar en avkriminalisering av sex arbete, likt den modell man tagit fram i Nya Zeeland och New South Wales, eftersom det har visat sig ge ökad trygghet och säkerhet samt minskad stigmatisering och diskriminering för våra kollegor där. För att bara nämna några fördelar. Vi förespråkar även en avkriminalisering av narkotika och avskaffandet av migrationslagar som begränsar människors rörelsefrihet. Denna inställning grundar sig på rekommendationer från Amnesty International, WHO, UNAIDS och en rad andra framstående organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och världshälsa.
Sist men inte minst vill vår medlem Simone dela med sig av sin historia:
Jag kom till Sverige år 2006, jag var då 22 år gammal. Jag var bland de första migranterna att komma till Göteborg för att arbeta där. Jag hade en väninna som jag kände från jobbet i Italien som året innan åkte till Sverige för att arbeta där. Hon hörde av sig och föreslog att jag också skulle ta mig dit för att arbeta. Jag hyrde ett rum av en äldre man och i några år arbetade jag utan större problem. På samma sätt som jag själv blivit rekommenderad att söka mig till Sverige, hade jag uppmuntrat mina sexarbetande kollegor från runtom i Europa att det fanns pengar att tjäna i Sverige på att sälja sex. Under min tid i Sverige sökte jag andra arbeten utan resultat. Jag drabbades även av cancer och lider än idag av smärtsamma myom och har genomgått svåra behandlingar för min sjukdom. Jag var tidigare inte berättigad stödinsatser och vård då jag inte omfattades av socialförsäkringssystemet. Till slut hamnade jag i klammeri med polisen efter ett tillslag av polisen mot mina väninnor från Rumänien som jobbade i Sverige. Polisen var fast beslutna om att åtala någon, trots att där inte förekom något brottsoffer. I polisens förvar hade väninnorna pressats till att utpeka någon och de hade uppgett mig som den som rekryterat dom, vilket ledde till att Polisen åtalade mig för trafficking. Efter mycket om och men rann åtalet ut i sanden när det framkom att jag själv kunde betraktas vara bland offren och jag frikändes från alla misstankar. Numera är jag Svensk medborgare men jag lever och arbetar i Bryssel. Jag drömmer om att spara ihop pengar till att öppna en klädbutik.
Lyssna på oss och hör våra röster, vi är experter på vår egen situation.